Idag kände jag en viss ledsamhet över vår livssituation (som egentligen är vår jobbsituation).
Jag och min sambo har fyra lediga dagar tillsammans i månaden och fyra förmiddagar tillsammans. I övrigt så spenderar vi fem timmar per dygn under samma tak-sovandes.
På något sätt har jag lyckats stänga av hur jobbigt detta är och när jag får höra kommentarer som att det är synd om barnet som aldrig har båda föräldrarna hemma, att hon inte skulle märka om vi separerade osv så låtsas jag som att vi fixar detta.
Men igår sprang verkligheten ifatt när vi var hemma allihopa på förmiddagen och tjejen ville "dasa", först med bara oss tre i en ring, sedan skulle den ena dockan efter den andra vara med- då slog det mig att det är så det ska vara. Man ska kunna njuta av fritiden som en familj. Man ska inte leva som en ensamstående när man egentligen har en person att dela vardagen med.
Tyvärr så är det inte bara att byta jobb heller som fler föreslagit. Så ja, det suger ganska bra just nu.
Tack för att just du tittade in ♥♥
Det låter verkligen tungt, jag förstår att du känner dej nere över det! Och nej, i dagens läge är det verkligen inte "bara" att byta jobb, de finns ju inte i överflöd direkt! Jag hoppas att det ordnar sig på nåt sätt, kanske dyker det upp nåt annat för nån av er. Jag hoppas iallafall att det ordnar sig, för visst vill man dela familjelivet med den man älskar mer än några få dagar i månaden! KRAM!
SvaraRadera