Nytt år. Ny erfarenheter. En ny människa.

Så har året då jag blev gravid och mamma passerat. En jobbig graviditet, en jobbig förlossning och en jobbig första tid som mamma har inte direkt gjort det här året till något utav de bästa. Men nu kanske det vänder. Eller är allt förändrat för alltid? Är jag en annan person nu, en person som aldrig blir något av den jag var. Blev det för mycket för den sargade själen. Utplånades det sista den där kvällen. Kanske.
Känner själv att den här bloggen började med lycka över livet, lycka över att vara en överlevare, men att det gått utför.
Iaf så har första julen passerat, den var trevlig men det blev lite för mycket. Av allt. Tog nog en vecka innan jag hade återhämtat mig, kroppen var helt slut efter allt flängande. Eller så är kroppen slut för att den aldrig fick landa efter vad som brukar sägas vara en enorm påfrestning för kroppen. Men jag såg aldrig mig själv som nyförlöst och det gjorde ingen annan heller. Gud vad saker kommer vara annorlunda om det här sker igen.
Fick en uppskattade julklapp (fler iofs, men en som kändes mest). Det var en "tänk bara på dig själv"-julklapp. Jag tänker se den som en "fan vad duktig du var som fixade en hel graviditet och dessutom födde ett fint litet barn, tänk på dig själv en stund nu". Bort från alla skuldkänslor.
Det är en sån där present som jag borde fått när hon föddes. En sån som jag gett till mina vänner när de fött barn. Här hölls inte på några som helst traditioner, såg inte ens skymten av en "mamma barn bukett". En fjuttig ros fick jag. Men det gör det viktigare för mig att faktiskt fortsätta med att ge mamman något när hon gjort jobbet att föda ett barn.
Nej jag är inte bitter. Jag var bara kass på att vara gravid, blev alldeles för fet, kass på att föda barn och kass på att amma. Så var det. Och inte ett endaste uppmuntarande ord som kanske kanske hade fått mig att tycka att jag var lite lite bra. Lite stöttning istället för detta konstanta dåliga samvete över hur allt blev.
Och nu är det jag, lika ensam som då, instängd i en ful kropp med minnen som liknar en skräckfilm. Problemet är att jag inte kan stänga av tv:n.
Nu är det punkt för den här gången, med lite ord på vägen;

* Säg aldrig till en gravid kvinna att hon är fet. Måste du kommentera alls så säg något positivt, för det bränner ganska hårt i hjärtat och hjärnan över att man inte är i sin vanliga kropp.
* Berätta för din partner att hon har varit världens bästa som klarade en förlossning, hur det än gick. Och låt henne älta hur länge hon vill, men låt henne prata (även om du skiter i det). Låt henne få ha sina känslor, hur de än är. För annars gräver de bara djupa hål i henne.
*Stötta i beslut vad gäller amning. I allt som rör det. Hjälp inte till att spä på stressen och det dåliga samvetet.
* Hjälp din partner att acceptera sin förändrade kropp. Att se bristningar och bilringar som något positivt istället för fult.