Om S och att inte kunna njuta

Jag har funderat ganska mycket på varför jag inte kan njuta av att vara gravid, när det känns som att ALLA andra gör det. Så är det ju säkert inte, finns säkert massor av människor som känner som jag. Om man bortser från alla krämpor, det faktum att jag känner mig som en fet kossa och att jag längtar efter mina vanliga kläder så jag kan känna mig fin iaf en liten liten stund. Bortsett från det så har jag varit och är fortfarande livrädd för att inte få träffa S. Först skulle man överleva vecka tolv, det gjorde vi. Sen skulle vi överleva vecka 17 för att få gå på RUL och se att S hade det bra därinne. S hade det bra därinne och jag tyckte att det var världens finaste bebis som låg i magen. Började våga berätta för folk om S och möttes av blandade reaktioner, men tyckte nog att det blev för mycket negativt runt det, för det är ju det man tar åt sig av och kommer ihåg. Fick en känsla av att inte vilja visa min mage, försökte dölja den ist för att vara sådär stolt som de flesta gravida är. Jag är fortfarande inte stolt över den bland människor, jag vill inte att folk ska titta eller ta på den och jag tycker att den är så stor om jag jämför med andras. Och jag tycker inte att den är fin så fort jag ska gå utanför dörren. Det är bara när jag ligger själv i soffan och S sparkar omkring som jag tycker om magen, då tycker jag inte att den är så stor och då tycker jag att den är fin och fantastisk och så längtar jag ännu mer efter S. Längtar så mycket som jag vågar.
Så kom och gick semestern, vi överlevde och mådde ganska bra. Sen började jobbet igen och jag var livrädd för att det skulle hända S någonting under de fyra veckor jag hade kvar innan havandeskapspenningen. Vi överlevde den perioden också. Nu är vi i vecka 36 och jag blir nervös så fort det gått för lång tid mellan sparkarna och jag vill bara att veckorna ska rinna iväg och att S faktskt ska komma ut hel och frisk. För det har varit ett sånt bra år och varför skulle lyckan helt plötsligt vara bestående för mig.