Hon med gropen i hakan

Jag vet inte vilken dag i veckan det var men det var vinter och det var morgon. Tåget var försenat så vi kom instressandes i den rosa salen på skolan några minuter försent. Jag kan komma ihåg att jag såg ut som den där punkrockern jag verkligen var på den tiden, drog igenom rummet fram till min plats. Där bredvid satt hon på en flyttbar stol, iförd sådana där lila byxor som hade varit på modet fyra år tidiagre, med lilasvart hår och en tröja som skulle ha passat på någons mamma. Hon var min namne som ville kallas för något som lät som ett kärleksnamn, alla i klassen sa att de ju kallde mig för Jojo och så fick det för bli.
Hon var två år äldre än mig och vi fann varandra ganska fort. Det var vi som dansade tills vi stupade och det var hos henne jag sov när vi gjort det, på en madrass i vardagsrummet-livrädd för katterna. Trots att det aldrig blev mycket till sömn så var det värt det.
Det var hon och jag som pratade med skon Nisse på ett av stans inneställen, det var hon som aldrig bar bh och sällan trosor och hon som föll i skogen på sina skyhöga klackar så ledbandet tänjdes ut.
Det var hon och jag som festade i Skövde, jag som hånglade och hon som föll ner för en trapp, hon som ville följa med killarna hem och sedan gick barfota hem längs skövdes nattsvarta gator.
Det var hon som hade körkort och som backade in i en annan bil när vi stressade med jobb och sponsorer till vår modevisning.
Sista gången vi pratade med varandra var det försommar, det luktade värme och vinden var ljummen där jag stod på balkongen. Vi pratade om livet och om hur saker blev som de blev med allt. Det var då vi sa hejdå och jag viste att det var en tidsfråga innan vår vänskap var förbi.